Vi gick och spanade en stund efter det "perfekta stället". Ett lungt, grunt vatten där de med lätthet skulle kunna ta sig upp på land eller på någon sten. När vi hittat ett lämpligt ställe och hällt ut ut de små liven gick vi en sväng i Brunnsparken. När vi kom tillbaka såg vi en tjej i 13-årsåldern stå böjd över bäcken precis på samma ställe där vi nyss släppt ut grodynglena. Bredvid sig hade hon en vit plastspann...
Det visade sig att hon fångade upp våra minigrodor med sina bara händer och la i sin spann. Jag kunde inte låta bli att gå fram till henne och lite fint och försiktigt påpeka att vi nyss släppt ut grodynglena där och att dom levt i fångenskap många veckor och nu var redo att börja sitt liv i det fria. Hon tittade väldigt frågande på mig...Det visade sig att hon var danska och förstod inte ett dyft av vad jag sa. Jag försökte ytterligare en gång att förklara men hon tittade bara på mig. Då föreslog Elliot att jag skulle försöka med teckenspråk...
Sorry Elliot, men din mamma kan varken snacka danska eller göra sig förstådd på teckenspråk!
Men Ulrika! Vi som har varit så mycket i Helsingör hur kan du säga till din son att du inte kan snacka danska det var ju de enda vi gjorde när vi kom över till andra sidan sundet . Husker du ikke de?????
SvaraRaderaMor, tror du hon skulle förstå min "svängdanska"?
SvaraRaderaKram kram