När jag kommer upp till Dalarna, mitt älskade Grönklitt så känner jag ett lugn inom mig. Jag tycker
så mycket om att vara där och njuter av tysnaden och det vintervita landskapet. Så fint och så tyst.
Vi var nog den enda familjen i hela Grönklitt som inte åkte skidor (!!), men vi hittade på en massa annat skoj. Men nästa gång blir det skidor, skidskola, afterski & allt annat som hör därtill. Det har jag lovat Micke...
En dag åkte vi till Nusnäs för att visa barnen dalahästtillverkning. När vi åkte dit sa Mingla: Dalahästar? Jag har sett tusentals - jag blir lite galen av dom (hon syftade på alla dalahästar vi såg i somras i Gamla Stan).
Innanför dörren i den lilla fabriken stod några jutesäckar och vi fick berättat för oss att säckarna innehöll färdigtäljda dalahästar. Ett 40-tal kringliggande ortsbor sitter hemma och täljer dalahästar. Byborna kommer till fabriken och hämtar en säck med grovt tillsågade hästar. Åker hem och täljer dem färdig och lämnar sen tillbaka säcken i fabriken. Tar en ny säck med sig hem...täljer...och lämnar tillbaka... Snacka om hemslöjd!
Mingla och Elliot köpte varsin grundmålad dalahäst som dom målade klart på stället. Dom var så noga och så petiga ...när en timme gått och hästarna var långt ifrån färdigmålade fick vi skynda på dom. Det gick sådär.
Sen åkte vi till Orsas badhus - men det där med kommunala badhus är inget för mig. Nä, ska jag bada vill jag göra det på SPA...(hehe) för fyförfasen så kallt där var!
När veckan hade gått kände vi oss alla nöjda.
När vi kommit hem sa Mingla: Hemma bäst, borta bra. Äntligen kan jag hjula i mitt kök!
Vi höll med Mingla. Hemma bäst, borta bra - för efter en vecka utan varken nät eller mobiltäckning så kändes det gott att vara tillbaka till civilisationen igen.
